Förstora bilden genom ett klick, det är den värd.
Vissa dagar är höstvackra,
då fladdrar de prålande fjärilarna fram.
Här hade väl skogsfrun turen på sin sida,
Nässelfjärilen satt still nog läge för en riktig pangbild.
Paraboläpple, en gammal sort trots namnet.
Men idag råder andra vädergudar. Från köksfönstret framför datorn kan man betrakta de böljande björkarna som den styva västanvinden leker hej vilt med.
Parabolträdet med många äpplen står pall, frukten växer sig större för var dag men än dröjer det innan äpplena låter sig ruskas ned. Av deras tyngd har grenarna böjt sig och skymmer nästan helt de svart-vitas holk. Inte var det så värst längesen det flöjtades där, men skogsfrun börjar redan längta till återkomsten.
Under de tio år vi bott här har skogen växt och krupit närmare,
på flygfotot syns ju knappt torpet. Förbluffande nära brusar det stora blå -Vänern
men de få kilometrarna dit är svårforcerade.
Järnvägen avskärmar oss med taggtråd och höga grusbrinkar och bitvis är det stiglöst land. Det var faktiskt när Ludde var halvårsgammal som vi senast tog en fotvandring dit.
Fortfarande går djuren på bete.
Här kommer grannens flickor ridandes till hagen.
Kontraster på flera sätt men det hindrar inte sämjan.
Själv har skogsfrun tagit upp kampen med Idunns ovillighet -det är tålmodig nötning som gäller. Korta pass varannan dag tills damen fattar -om inte galoppen i första hand så melodin* i kråksången.
Kvällar med färgsprakande himlar sliter skogsfrun från aftonlampans sken
men lampan hänger ju kvar i motsats till himlen som förändrar sig från minut till minut.
Om någon skarpsynt noterar ett större köksbord så har det ersatt och bytt plats med runda bordet som flyttat in i vardagsrummet. Där tronar numera RR som har fått svårigheter med att ta sig upp till övervåningen.
RR trivs gott i kaminvärmen och vi tar en dag i taget för vad ska man annars göra!
Skogsfrun kämpar på i med och motvind för allas bästa, och hoppas få ha hälsa och ork nog. Inte katten vill vi flytta, sa katten.