Inbjudan till hemstaden av broder med fru,
fick oss äntligen att stuva in oss i yarisen och styra kosan söderut.
Åh så trevligt vi hade det med god mat och kortspel, som man saknat sen livskamraten lämnat sin plats vid bordet och annorstädes.
Smaklökarna minns fortfarande den suveräna fisksoppan som skogsfrun fick med sig receptet på. Ja faktiskt också resterna som räckte i dagarna två.
De varma dagarna
tillbringade vi mest på den inbyggda uteplatsen, där Ludde intog sina mål.
Utanför på gräsmattan hade en äldre dam bundit sin lilla goa vovve, en 13-årig tik, blandras: Yorkshireterrier/ Welsh corgi.
Utan att se varann var de mycket medvetna om grannskapet.
En vacker afton gick vi tll den närbelägna kyrkogården för att besöka en gammal familjegrav. Där vilar farmors föräldrar med sin broder och hans maka.
Inskriptionen gick att läsa fastän på väg att vittra bort.
På hemvägen genom en skogsdunge lyckades skogsfrun igen med sitt konsstycke att plötsligt falla platt till marken. Fel skor och inga stavar rubbar balansen och trädrötter är rena fångstredskapen för sandaler. En revbensbräcka blev straffet för denna dumhet ifråga om skobeklädnad. Som en är klädd blir en hädd.
Moster Viktoria 93 och faster Ethel 95 besöktes givetvis.
Viktoria i sitt hem, blev lycklig över de 10 rosorna som hon skulle haft på sin födelsedag i maj, men bättre sent än aldrig. Skogsfrun var för sorgsen då för att bege sig ut i världen. Faster Ethel stortrivs fortfarande på sitt äldreboende och var på väg till en andaktsstund, vi slog följe i hissen ned och bilden hade blivit riktigt bra om inte fastera tittat på fotografen i det kritiska ögonblicket. Detta får vi göra om.
En sta resa i glödande höstfärger får det bli, sen kommer vintern och då sitter vi fast här i snön. Men, inte ska vi gå händelserna i förväg, än är det sensommar!