Naturligtvis skulle jag försova mig ..igen! En duns och så Ludde som vrålskällde fick mig ur sängen farligt fort. Då hade han redan kört vidare till grannen. Fort som fn på med kläder och ut för att kånka fram och försöka ställa upp stegen. Inte så enkelt med de där hopfällbara. Avstod efter fruktlösa försök, vill ju inte riskera liv och lem med en lösaktig* klätterställning.
Sotarn återkom och var inte alls sur över skogsfruns försumlighet, fixade stegen själv och gjorde jobbet. Såg att hans knän var värre däran än mina men han sa sig vilja fortsätta ett par år till efter den snart stundande pensioneringen, för att uppnå de magiska 50 åren som sotare. Jobbet på beting gör förstås att han kan välja precis hur mycket han vill utsätta sin kropp för.
Undrar om vi ses nästa höst, det står skrivet i stjärnorna.