Sorg förstummar.
Den 10 februari togs beslutet att hästapållarna skulle få avsluta sina dagar här på jorden för de evigt grönskande hagarna.
Svårt men klokt och ett sedan länge ältat bekymmer.
Hädanfärden var direkt, fullständigt aningslös och smärtfri.
Allt tack vare en otrolig ung tjej som ensam, med empati och lugn skötte det hela.
Jag är glad att jag inte bangade ur utan följde mina vänner till slutet, en efter en ledde jag ut dem på gräsplanen framför stallet där vi stod en stund under vänligt småprat.
Varm kram till Lina som gjorde sitt jobb så ömsint och effektivt.
Tack också till vännen i Åmål som kom och stöttade den svåra dagen.
Alla hjärtans dag firades på sjukhemmet.
Ovanpå RR:s troligen bestående opasslighet och med en alltmer skraltig skogsfru som ensamskötare, syntes ingen annan lösning. Frida var ju gammal och sjuk sen flera år, båda var fånghästar även söta Idunn tyvärr.
Slika hästar går inte att sälja/skänka bort med gott samvete, deras vidare öden är alltför osäkra. Nu känns det bra att veta att inget ont kan hända dem.
Livet går vidare på Torpet, som nu härbärgerar en moloken skogsfru, en glad Ludde och en kelgrisig Mirre katt. Med ljusets återkomst bör allt gå lättare. Våren gör sitt intåg i vanlig oordning, ömsom vinter ömsom värme. Grågässen har sträckt över nejden i 100:a tal, fåglar kan väl inte ta fel...
Nu gäller det att fokusera på framtiden, vi lever i ständig förändring, avslut och nystart går hand i hand. Måtte man orka ända fram!