Den 28 jan fick lilla käcka Ninna Västgötaspets somna in hos vetten på distriktet i Frändefors. Cancer förstås.
Tack till Ninnas vandringskompis på våra utflykter – Maki, för att du var med på den sista färden och stöttade. När du åkt hem kom sorgen ifatt och det känns trångt om hjärtat.
I 47 år har man haft en liten trogen spets i hälarna, månntro man ska klara sig utan nu...det är ett stort frågetecken. Vi låter det sjunka in och avvaktar våren, trots allt är det mer krävande med två hundar.
Pelle till Maki Dagen efter och före hemresan Tack! äntligen tulpaner
En blomma till en vän som ställer upp i vått och torrt. Vägen till vetten blev därmed varken lång eller så hemsk som befarat och allt gick lugnt och fint till på kliniken. Vetten som flera gånger besökt oss för hästarna, var trygg i sitt jobb och tålmodig med orolig matte.
Diverse ärenden på byn och besök på biblioteket och Röda Korsets loppis, skingrade tankarna. Föll för var sitt oemotståndliga kramdjur vars bedjande ögon man absolut inte kunde motstå, ja ni ser ju själva här ovan invid tulpanerna.
Som avslutning på dagen tröstade vi oss med vitt vin och räkor (bland trånande katter). Och så gick solen ned över torpet utan Västgötaspets.