Handplockat till faster Ethel 90. Ludde höll sig på mattan
Försenade av en ringlande kö på 45:an anlände vi lagom till 11-kaffet, hade tur och fick enda lediga platsen på besöksparkeringen. Fastra har en betagande vy över kanalen och skogen emellan vår barndoms Strömslund. En kväll hörde hon en Berguv hoa därifrån. Jo hon vet säkert för grannen på sin balkong hade också hört och han är fågelskådare. Så kan det också vara att bo i centrala stan.
Vädret var svalt men solen strålade från klarblå himmel och vi tog en promenad till Spikön. Fastra hade berättat att TULPANTRÄDET blommade! Det ville skogsfrun gärna se med egna ögon.
Ja minsann! Skogsfrun har ett svagt minne av en ganska stor buske på 80-talet, nu är trädet nog bortåt 25 m högt och väldigt pampigt.
Fastra ville visa konstverken av granit vid Olidan men det var bara en fot kvar, kanske har den köpts av Vattenfall. Den gör sig bra där vid vattnet, nästan doppande tårna.
Touch heter skulpturen i Bohusgranit skapad av Viktor Korneev:
"I am interested in the interior world of human beings, in different ways. In this sculpture I work with the theme touching.
Sometimes a light touch between people, in emotionell or physical way, can be very important in our life.
Sometimes a small nuance can explain very much."
HÄR kan man se alla konstverken vackert presenterade på de platser de stått, synd att ha missat den upplevelsen i verkligheten!
Över Strömkarlsbron och vidare har man gått och cyklat många gånger!
I de långa branta trapporna finns en bana i mitten för cyklar och barnvagnar. I ungdomens våghalsiga da´r cyklade man utför, då gällde det att ha bra bromsar.
"När du står på Oscarsbron har du en magnifik utsikt över det gamla fallområdet som nu är torrlagt. Norrut mot fördämningarna ser du Önan och Toppön och Gullön som var platser där kvarnar, sågar och industrier en gång låg. Längs fallfåran finns gamla byggnadsgrunder som är rester från de industrier som tvingades flytta när Olidans kraftstation byggdes och älven dämdes upp. På östra sidan bron, in mot staden ligger Hojums kraftstation, huvudsakligen nedsprängd i berget, samt Kungsgrottan och Polhems sluss, den mellersta av de slussar som byggdes på 1700-talet men som aldrig kom till användning. Bakom denna syns Trollhättans kyrka som byggdes av Kanalbolaget år 1862 som en gåva till staden. Söderut ser du hur älven passerar genom en smal kanjon med branta bergväggar och uppe på västra sidan ser du högsta punkten, Kopparklinten."...
Ja så står det på skylten invid monumentet över den man som ledde arbetet med Olidans kraftstation, ingenjör Vilhelm Hansen;
Han skänkte
landet
kraft och ljus
ur älvars vatten
För havens skepp
han öppnat
Mälaren
och Vänern
(står det på stenen)
Skogsfruns farsmors föräldrar ägde ett litet hus på Gullön, det flyttades till Arvidstorp när ön gick under vatten. Mer om det senare i annat inlägg. Tiderna förändras, vad de skulle häpnat över turistströmmen till deras gamla arbetsplats.
Så många lediga mänskor mitt i veckan!
Strömkarlen i granit grant utmejslad av Carl Eldh, vaktar sin bro förgäves mot åskådarskaran som vill njuta av vattenmassornas lössläppta kraft. Det sker nu i juli och augusti varje dag kl 15.
I tio brusande, dånande minuter är man bergtagen inför det storslagna sceneriet. De flesta står därborta på Oskarsbron där skådespelet ses framifrån. Efteråt blir det nästan onaturligt...tyst, åter har vattentigern fångats och stängts in i sin bur.
Omsider ställer skogsfrun och Ludde kosan mot Dal där RR ängsligt gått och vankat...det är ju den där hemska trafiken säger han.
Skogsfrun är i tankarna kvar på barndomens platser och tänker; Trollhättan är absolut en av Sveriges vackrast belägna städer och språket som talas där av de gamle... sällsynt charmigt;-)
Hur vore det tro, att bli trôllhättebo igen?