Norr om Upperud slingrar sig Pilgrimsleden upp på Skalåsknatten, dit styrde vi -vandrarkompisen, skogsfru och Ludde, stegen på Kristi Himmelfärdsdag.
Vädret strålade med lagom värme och det kändes bra att köra förbi kön till det livligt frekventerade museet. Konstrunda var det visst. Vad kan mäta sig med moder Natur!
Vi lämnar bilen här. Vilka bärmarker! Rester från torpet -Hålsten 2
Lättsam vandring men man fick se upp för trädrötter och stenar, stigningen var snäll.
Vi gick i en ravin med myrmark och riklig, varierad undervegetation,
Blåbärsris så långt ögat såg, hit borde man återkomma när det är moget.
Eken nära torpet vittnar om odlad mark, lavar om frisk luft.
Myrull kanske man brukade i bolster och kuddar.
Framme! Nu blir det fika. Ludde binds i skuggan, här är det brant och vi är rädda att han ska trilla ner. På en avsats låg en petflaska och skämdes den plockade kompisen upp förstås. Skogsfrun höll på att få dåndimpen.
Bergtäkten i Livarebo där man bryter och krossar kvartsit är ett sår i landskapet. 10 år till ska man visst få hålla på. "Återställning" sker succesivt.
Kvarnkasetjärnen liknar en lagun långt därner och kamerans zoom upptäcker en idyll i skogen. Mitt emot oss långt bort, ser vi Sörknatten resa sig.
Där har man också satt sin fot!
Vi går vidare norrut på berget, älgen har visst varit här.
Nu är det dags för lunch, här blir det bra. Man kan skymta Kinnekullle i fjärran.
Läcker bespisning fixades av kocken på behändigt gasolkök. Lite kaffe fanns det kvar också. Ludde bjöds vatten ur en plastpåse.
Dags att börja nedstigningen, den är ofta knepigare. Ludde, fastspänd om mattes midja var så snäll och lättmanövrerad när matte blev saktfärdig och försökte finna fotfäste. En vilopaus uppskattades också.
Allt avlöpte lyckligt och skogsfrun är så glad och tacksam över sällskapet och fötterna!
Tack vare Superfeet-sulorna traskades det på precis som i forna dar.
Idag, två dagar efteråt känns endast en lätt stramning i bakre lårmuskulaturen -tänk att man har såna!