Ta´t lugnt nu!
Begravningar är farliga sägs det, åtminstone kan resan dit vara det -om man är sent ute och har lång väg och kör fel. Det var vad som hände skogssfrun & Co i veckan, en vacker vårdag i maj alltså. RR visste inget om det vådliga utan gick hemma och dubbelarbetade.
Hitta inte på något nu varnade skogsfrun innan hon for, trots att hon väl visste sig tala för döva öron. Nejdå svarade RR skenheligt.
Skogsfrun blev upplockad av kära släkten tidigt på förmiddagen och som 4:e reservhjulet togs plats i baksätet med chauffören framför. Har ni spänt fast er i säkerhetsbältena, sporde han innan han lade in ettan och rullade ner för hemmabacken.
Första fikarasten i Säffle -ja de hade ju kört 10 mil.
Skogsfrun är alltid en räddhare som passagerare och var tacksam för att sikten var skymd, både framåt genom bilrutan och fram till instrumentbrädan. Ett hopkok av de tre aporna som varken hör eller ser, men tyst var nu INTE skogsfrun. Här fanns mycket på lager som tog tillfället att forsa ut genom pärleporten.
I 3 1/2 timmes tid som det tog för oss att ta oss alla dessa mil till kyrkan mitt i byn. Total tid: 2 timmar 7 min Avstånd: 171 km raka vägen. Vi körde en omväg på 8 mil men var ändå framme i god tid, en halvtimme före intåget i kyrkan.
Om skogsfrun haft den blekaste aaning om att Chauffören varken hade karta eller radar (och en liten Karlssonpåtaket bakom örat) så hade färdvägen enkelt skrivits ut via datorn, fast å andra sidan hade vi då inte fått se så mycket av det fagra Värmland susa förbi.
På kyrktrappan efter. Familjen vid huset. Minnen från USA.
Trevligt var det att träffa släktingar man inte sett sen de var små barn och emigrerade till Amerikat.
En mogen kusin pass 60 mindes man som söt 18-åring och blev helt förbluffad förstås, antar att det var ömsesidigt.
Efter den högtidliga akten som hölls på både svenska och engelska, trakterades vi på byns hotell och sedan for vi hem till familjen hus för att samtala en stund innan hemresan.
Den blev NÅGOT lugnare men kära hjärtanes, en 80+ årig rallyförare hade skogsfrun absolut inte räknat med, i så fall hade man skrudat sig i ridhjälm och skyddsväst.
En Skyddsängel måste vi ha haft, som bevarade oss väl.
Hemma satt RR hopkurad framför ett elurtag och donade med batteriet till Elvis. Den lurvern hade lagt av när RR och Ludde var en bra bit hemifrån. Elvis är inte skapt för att handgripligen och gåendes dras fram på grusvägar så RR var helt slut.
Så går det när man är olydig och hittar på!